Cape Cod & Boston

Hejsan!
Nu har jag inte skrivit på bra länge, så rent teoretiskt borde jag ha en hel skattkista full med berättelser från landet i väst.
Men, så är dessvärre inte fallet. Den senaste tiden har faktiskt gått åt till att plugga.

Den normala reaktionen från er borde vara: "men så mycket kan det väl ändå inte vara".
-Nej visst, det ligger en viss sanning i det, men det hela är mycket enkelt att förklara:

1. Jag är fruktansvärt oeffektiv.
2. Jag är väldigt målmedveten och envis.
3. Om jag inte klarar ett enda litet moment i någon av mina fyra kurser som jag läser parallellt är konsekvenserna ödesdigra.
-Som jag nämnt tidigare så räcker det med tre sena ankomster eller ett missat delmoment för att bli utskriven ur kurserna här. Detta resulterar i sin tur till att LTU skickar hem mig med omedelbar verkan, eftersom de kräver att jag erhåller minst 100% studieresultat för att få vara här.

-Och för att förklara punkt 1 & 2 lite närmare: När jag bestämt mig för att göra en sak så försöker jag till varje pris att uppnå mitt mål. Därför tillåter jag mig inte att belönas fören arbetet är fullgjort. Eftersom jag är allt annat än helt perfekt blir det dessvärre en del slösurfande emellan rapportskrivning och andra göromål. Summa sumarum; Det tar längre tid för mig att komma till belöningsstadiet än det borde och därför missar jag naturligtvis en del skoj som jag mer än gärna delat med mig av här på bloggen.

Well... Nog om det, det är ju inte precis så att jag varit inlåst i en mörk källare och tvångsarbetat för min överlevnad. Lite granna har jag ändå lyckats åstadkomma. Vi kan väl börja lite smått med Cape Cod?

Äventyret började en kall höstdag någon gång i sena oktober. Jag steg upp kl 07.00 för att infinna mig på Kennedy Plaza i god tid. Tillsammans med fyra andra glada skulle jag åka till Cape Cod för att prova på valsafari. Någon hade hyrt en bil som skulle ta oss dit. Dessvärre råkade denna vara lite för trång för att rymma oss alla. I stället för att slå världsrekord i tålamod försökte vi i stället leta upp en rymligare bil. Lättare sagt än gjort fick vi tag i en ca kl 15.00.


Vi styrde kosan nordösterut och hamnade så slutligen ute på Cape Cod. Klockan var nu 17.30. Valsafarin var inställd på grund av dåligt väder och det började skymma.

Cape Cod ligger som en krok, rakt ut i Atlanten och synd vore det ju om hela resan blev ett bottennapp. Så i stället för att åka hem igen fortsatte vi utåt på udden för att se om det var bättre utsikter där.


Vi hamnade så småningom i en stad som heter Provincetown. Bästa jämförelse med andra kända städer vore Pleasantville i Sci-Fi filmen med samma namn. Där var det alldeles för idylliskt för att vara verkligt. Vem bor här egentligen, började man ju fundera?

Svaret lät inte vänta på sig. Allt eftersom kvällen mognade började invånarna här klä upp sig och bege sig ut på gatorna för att festa.
- Värst vad alla här ute var så storväxta, var min första tanke, när jag mött de nyanlända invånarna.
- Kvinnorna var stora som fullvuxna karlar!
Då slog det mig. Som en blixt från klar himmel. - Det där är minsann inga kvinnor....

Efter lite Research och nyfikna, snudd på närgångna, kommentarer av lokalinvånarna visade det sig att Provincetown är norra östkusten Gay-huvudstad.

Så om någon känner för att lansera en produkt här någon gång, så låt mig hjälpa till med den demografiska undersökningen och härmed komma med ett tips på vägen:
-Rikta in dig på Snorrika transvestiter.

Nu började det bli kyligt ute, så bilens varma kupé lockade, men även längtan efter nya äventyr var närvarande. På väg hem fick vi idén att besöka Boston, det var ju ändå på vägen...



Tanken med denna utsvävande resplan var att få ut så mycket som möjligt av dyra hyrbilsmil och samtidigt få uppleva Boston by night. Tji fick den som ville festa och är under 21. (Vi hade en sådan i sällskapet) Det fanns nämligen inte ett enda ställe som hade öppet för 18-20 åringar.

Efter att vi vandrat planlöst i två timmar runtom i vackra Boston hamnade vi spontant i en fantastisk bar. Där serverades New Englands huvudrätt, Clam Chowder (musselsoppa), öl till 20-åringar och det bästa av allt; Live-karaoke-uppträdanden. Låt mig förklara...

Hela salongen var möblerad med runda bord av varierande storlek, med plats för 4-10 personer. I ena änden var en lång bar och i andra änden en liten scen där en pianospelande man satt och lallade på. Hela upplägget gick ut på att valfritt bord i tur och ordning fick välja en sång att sjunga ackompanjerad av mannen vid pianot. Det unika med detta var att fokuset inte låg på de som sjöng, utan vid ackompanjemanget. Här inne sjöng alla, och hellre än bra. Gärna för full hals.

Garanterad succé, och en perfekt förfest-aktivitet! Kanske något att adoptera? Det hela är väldigt okomplicerat och charmant, men samtidigt tillräckligt uppstyrt för att uppskattas av alla.



Tyvärr har jag inga bilder från kvällen på Cape Cod och i Boston så de som finns får ni hålla tillgodo med. Nästa gång ska jag berätta om hur jag firade min första Amerikanska Halloween.