En liten review

Hejsan
Egentligen borde jag plugga lite till, men jag har varit duktig idag och känner att jag kan ta ledigt resten av kvällen. Klockan är nu 23.00 och jag borde väl kanske gå och lägga mig men jag känner inte för det. Ni vet den där känslan man har i kroppen när man bara inte vill sova, men man kanske borde. Som när man var kid å på tvären.

Jag tar därför det rastlösa momentet i besittning och gör något kreativt, som att skriva en rad eller två här på bloggen kanske?

Som jag nämnt tidigare kom jag nyligen hem från min Karibienresa och naturligtvis har jag en hel del intressanta anekdoter att berätta om detta. Var ska jag börja? Vi kör väl i kronologisk ordning så det blir enkelt att hålla reda på allt.

Den 17:e december landade jag på flygplatsen på Grand Cayman. Dock utan bagage. Det hade blivit kvar i Miami. Jag övernattade på Grand Caymans flygplats och begav mig redan nästa dag till fiendens sida, Kuba! Bagaget skulle enligt kundservice på ön flygas till mig inom de närmaste dagarna.

För att resa in i Kuba måste man ha ett speciellt visum. Detta går att köpa på flygplatsen för 20 dollar och fungerar som ett löst papper som stämplas och detta har med sig och visar upp tillsammans med sitt pass. För att sedan lämna Kuba måste man pynta upp ytterligare 25 dollar. Det är lite enklare för dom att höja priset på väg hem än på väg dit hahaha.

Väl framme i Havanna möttes jag av vänliga människor, spöregn och väldigt många plusgrader. Jag insåg snabbt att denna vistelse skulle bli lite trixigare än vanligt då ingen, inte ens på flygplatsen pratade bra engelska. Att kommunicera på spanska var för mig omöjligt, men kroppsspråk är globalt och fick duga.

Jag bodde på tre olika ställen, alla hos olika familjer. Först i centrala Havana, kring de äldre kvarteren. Sedan i rikemansområdena och slutligen i slummen. Centrala delen var helt klart bäst i jämförelse med den trista och stela rika delen, eller den otillgängliga och dåligt placerade slummen. Hur som helst var det otroligt värdefullt att ha fått se alla delar och jag tror att mitt framtida resande kommer att gå till på samma sätt. Olika boenden och helst på en massa spännande platser. Varför låsa upp sig på ett ställe i en hel stad när man kan se flera? Det är ett exceptionellt bra sätt att lära känna en stad och dess invånare på.

Ett annat bra sätt att lära känna kulturen är att äta där lokalinvånarna äter. Dock inte på Kuba. Jag gjorde som dom andra och gick till luckan i väggen nere på hörnet, kastade in en peso och fick i retur en papplåda med fläsk och ris. Dessutom fick jag en härlig matförgiftning som resulterade i feber och kramper i två dagar. När jag väl kurerat mig från de obehagligaste syndromen gick jag ner till de ”finare kvarteren” för att fira mitt välmående med en stor tallrik räkor. Precis enligt lagen om allt elände så var det nå vajsing med även dem, vilket resulterade i min andra matförgiftning under denna period. Jippi! Det spelar alltså ingen roll var man äter, det är lika illa överallt.

Efter att jag slutat pinka genom arslet styrde jag kosan västerut, mot de uråldriga och urvackra bergen i Pinar del Rio. Där snurrade jag runt bland tobaksplantage, romfabriker, sockerrörsfält, kalkstensberg, floder och vattenfall.

Här ute satsar regeringen stenhårt på hållbar turism med eko-inriktning. Naturen är helt fantastisk här, men räkna inte med att komma i närheten av någon strand. Vill du göra det får du leta dig österut, mot Varadero.

Efter att ha sett det mesta av Havanna och Vinales hoppade jag på flyget till Bahamas där jag skulle få ett kärt återseende i form av vänner från skolan i Providence. Jag bodde hos dom och spenderade den mesta tiden utomhus. Antingen på stranden, i båten eller på Nassaus gator och torg. Vädret var inte det bästa, men för min del gör det inte så mycket. Havet var det enda som bekymrade mig under denna tripp. Det var vilt och bångstyrigt, så det blev inget ö-luffande denna gång, men vad tusan. Jag får väl komma tillbaks till sommarn.


Fyra av de mest minnesvärda händelserna på Bahamas var:

1. Båtturen till Rose Island där vi snorklade och spjutade hummer som vi sedan grillade på båten.

2. De vilda vågorna som stal mina skor och fick mig att slå frivolter på Paradise Island.

3. Karnevalen Joecanno som aldrig tog slut. Vi dansade tills solen gick upp, tog båten ut till Rose Islands milslånga stränder, där vi tillsammans med goda vänner och spenderade resten av dagen, för att sedan gå på bio och somna i fåtöljerna.

4. Fira jul med 32 galna Greker!




När tiden på Bahamas var över tog jag flyget till New York där jag skulle fira in det nya året. Dessa planer höll på gå i stöpet då flyget var försenat på grund av de extra säkerhetskontroller någon klåpare till låtsas-terrorist fixat så där lagom till julhelgen. Klockan 23.00 var jag i centrala New York och Times Square var bara att glömma. Fanns inte en chans i världen att jag skulle få en skymt av den stora bollen bland alla en miljon människor som samlats på torget av exakt samma anledning.

I stället drog jag, tillsammans med några polare jag mött upp, mot Soho där vi hade fixat in oss på en klubb som plan B. Dock fanns det ju inte en enda taxi i hela stan ledig så vi hade inget annat val än att stoppa en privatbil och övertala denne om att det var en skitbra idé att köra oss till Soho för 25 dollar.

Trafiken var ett elände och klockan kröp farligt fort mot 12. När vi började närma oss adressen där klubben fanns, tätnade trafiken och vid vissa tillfällen gick det fortare att gå än att köra. Eftersom vi absolut inte ville sitta i en bil på tolvslaget rusade vi ur och tog det långa steget före i rikting mot klubben. När det var 10 sekunder kvar av det gamla året stod vi utanför och kunde höra folket inne räkna ner. En tjej i vårt sällskap fick panik och knuffade sig in i lokalen. Folk flög i alla riktningar och när vi väl kom in hade vi hela tre sekunder till godo. Dessa sekunder senare utbröt ett totalt kaos och ett psykedeliskt glädjerus utbröt hos alla i lokalen. Alla utom dörrvakten var glada. Olyckligtvis hade den ivriga tjejen tidigare knuffat till honom på väg in i klubben. ”No one.. NO ONE, ever push me!!”, röt han och kastade ut oss. Tja, vi fick ju vara där och uppleva 12-slaget i alla fall, så ingen big deal med det tyckte vi och studsade vidare till nästa klubb, och nästa, och nästa efter det.
- Så spenderade vi resten av natten och avslutade med en Fet Kubanare uppe på taket i huset där vi bodde.

Nu är jag som sagt hemma i Providence igen och förbereder mig inför midterm tests och rapportskrivningar. Hoppas att ni alla hade en underbar jul och att det nya året för med sig en massa spännande äventyr och många leenden!