Niagara

Hejsan hej.
Två brudar från Ungern, en Indier och jag drog iväg på en roadtripp till Niagara. Denna smältdegel av kulturer inträngda i en fèsen Chevrolet Colt visade sig vara ett kalasrecept för en lyckad helg. Bilen hade vi hyrt av företaget Budget Cars, men slutpriset blev allt annat än budget. Startpriset för att hyra bilen var helt ok, men sen tillkom det extra mycket extraavgifter. Dom la på pristillägg för att vi inte var Amerikanska medborgare, för att vi skulle till ett annat land (Kanada), för att vi skulle turas om att köra, för att vi kanske skulle behöva en GPS, etc, etc, mm. "Amerika: de dolda avgifternas land".

När vi väl kom iväg hade GPS:n flippat ur och ledde oss raka vägen åt fel håll. Detta resulterade i en felkörning på cirkus 1 timme, men vad gör det? Med tanke på att vi hade ytterligare 9 timmar på Highway 90 framför oss kändes det som en mök i spacen. Innan resan kände vi inte varandra så särskilt bra. Ungrarna och jag var bekanta sedan tidigare, men Indiern hade vi aldrig träfat förut. Han hade bara glidit in på ett bananskal. Detta resulterade i att vi hela tiden hade något att prata om. Olika kulturer som möts är otroligt intressant. Det vidgar ens vyer och man får lite perspektiv på hur det ligger till här i världen. Hur mycket vet ni egentligen om den långvariga konflikten mellan Indien och Pakistan? Förmodligen ungefär lika mycket som jag visste innan jag klev in i Chevan. Efter resan visste jag betydligt mycket mer och hade dessutom fått en utförlig redogörelse för hur norra och södra delen av Indien skiljer sig markant åt, dels kulturellt, men även religioner och mat skiljer sig åt i ett så stort land.

Apropå mat; Det hade nu blivit dags för depåstopp och chaufförsbyte. Vi tog av vid den mest Amerikanska avfarten jag sett hittills (se bilderna nedan). Det var Donken som hägrade i väggrenen. Väl inne i "restaurangen" späddes mina Amerikanska fördomar om snabbmatskedjor på ytterligare och fler intryck kom att bearbetas. Det var superzise me, patriotism och dålig kvalité rakt igenom. Men eftersom det var precis vad jag förväntat mig var jag otroligt nöjd och belåten efteråt. Eller så var det fettmakoma.

Resan fortsatte västerut, fortfarande på Higway 90. Vid första tankstoppet stötte vi på patrull. Hur gör man egentligen när man tankar i Amerika? Det krävdes tre utbytesstudenter för att lista ut hur man fyller upp en Kinesisk bil på en Amerikansk bensinstation. Resten av resan gick nästan inte lika smärtfritt. För mer spännande slappsöndagsläsning, scrolla ner...

Vi mötte Niagara på den Amerikanska sidan och letade oss sakteliga mot den Kanadensiska gränsen då Ungern frågade om alla hade sina papper redo för granskning av gränsvakten. Indien frågar då lite genant, Vilka papper?

- Jo så här ligger det till;
För att vi som utbytesstudenter skall kunna lämna landet, för att sedan komma tillbaka smärtfritt, måste vi visa upp ett intyg om att vi är utbytesstudenter och att vi har tillåtelse från våra myndigheter att göra gränsöverskridande utflykter. Dessa papper kallas DS2019 och I-20. Något sådant hade inte Indien och inte heller något visum till Kanada. Hejsan hoppsan, så kan det gå.

Ursprungsplanen var att vi tillsammans skulle åka över till den Kanadensiska sidan, övernatta där och sedan upptäcka Kanadensiska Niagarafallen. Summarum blev att vi lämnade Indien på ett hostel i USA och drog över till Kanada. Kan tänkas hårt, men det var ett diplomatiskt beslut som godtogs. Kompromissen detta ledde till kommer jag att berätta om nedan. Utdelningen av det hela blev faktiskt bättre än ursprungsplanen....

Man kan tro att Niagarafallen ligger i en böljande nationalpark omgiven av höga berg och djupa dalar. Det är fel. Landskapet är platt och fallen ligger inträngda mellan Highways och två bautastäder.

Niagara är en gränsdelning mellan USA och Kanada. Vettenfallet och floden skiljer de två länderna åt. Resultatet av detta är att två städer byggts upp kring denna sevärdhet och dessa är allt annat än autentiska. Med andra ord en riktig turistfälla.

När vi fått en stämpel i passet åkte vi in på Kanadensiskt territorium. Vi körde upp längs Clifton Hill, som lokalinvånarna kallar Cliftons Hell. Det är Nigaras raggarrunda. Längs med den trängs vaxkabinetter, tivolin, temarestauranger, souvenirbutiker och annat tidsfördriv. Det lustiga med denna cirkus var att inget, förutom souvenirbutikerna, hade något som helst att göra med vattenfallen. Dessa är bara till för att stimulera sinnesslöa turister när de ledsnat på att glo på vattenfallen och vill få lite mättnad av citychic escapism (Pine & Gilmore, 2003).

Trots detta får man inte glömma bort hur imponerande denna turistmagnet egentligen är. Det är verkligen vackert och hösten här borta, med alla tusen sorters lövträd, förvandlar omgivningen till ett naturligt fyrverkeri i morgonljuset.

Nu tillbaks till historien om Indien;
Dealen var att när Ungern och jag vaknat nästa dag, skulle vi upptäcka den Kanadensiska sidan för att sedan åka över till USA och göra den klassiska båtturen in i vattenfallet tillsammans med Indien. På vårat hostel blev vi tipsade av värden att ta bilen nedströms och spana in en liten pittoresk by som hette Niagara on The Lake. På vägen dit skulle det tydligen finnas vingårdar och lite andra "sevärdheter" som The Floral Clock. Klockan var tydligen något som alla turister ville se och ta en bild av. Jag erkänner, jag har en bild på den, men klockan i sig var så anskrämlig å ful så den tänker jag inte ens visa här på bloggen. Been there, done that.

Däremot var vingårdarna definitivt värt ett besök. Längs med hela udden ut nedströms kryllade det av vingårdar och utsträckta fält. Tack vare gastronomi kursen kunde jag här försöka briljera med lite olika druvsorter, jäsningsprocesser och destilleringsmetoder. Här skulle en vin connoisseur spendera åtskilliga timmar, kanske dagar, med att bara åka från gård till gård och upptäcka olika druvor, som i skitfilmen Sideways, ni vet? Jag själv blev fascinerad över fenomenet Icewine. Det är ett vin som framställs av druvor som man låtit frosten ta och dessa skördas i -8 grader C. Resultatet är ett sött och smakrikt dessertvin som kostar skjortan. Detta speciella vin framställs enbart i Kanada, Österrike och Tyskland. Även Sverige erbjuder någon typ av isvin. Trixet ligger helt och fullt i jordmånen och den kalla temperaturen.

Efter att ha kollat in vingårdar, en av världens största malströmmar och ytterligare några souvenirshopar styrde vi kosan mot USA för att möta upp Indien.

Här visade det sig att även om Kanada har mycket att erbjuda gör sig vattenfallet nästan bättre på den Amerikanska sidan. Bättre på det sättet att man kommer mycket närmare. Här kan man kan praktiskt taget vandra rakt ut i fallen och känna kraften de genererar. På den Kanadensiska sidan har man mer den översiktliga vyn. Jag rekommenderar därför att man ser Niagara ur båda ländernas perspektiv. Så tack vare att Indien glömde sitt pass fick vi det bästa av två världar.

Vi passade självklart på att åka den kända båtturen in i vattenfallen med hjälp av rederiet Maid of The Mist, som varit aktivt sedan 1846. Denna turistattraktion består av en halvtimmes spöregn och trängsel. Var det värt det? Jajjemen! Hade dock gärna åkt längre in i fallet, men då hade jag fått lämna kameran hemma, för blöt, det blev man.

efter ombytet och en kopp varm choklad blev det snabbt hem för att lämna tillbaks bilen. 9 timmar senare och 10 min innan deadline stod den på plats, nytankad och rengjord. Sen var det Taxi hem och ladda inför en vecka fullproppad med tentor och delrapporter.
Mer om detta en annan gång.