Hola

Hejsan!
Nu är jag framme i Kuba. Det första jag möttes av när jag klev ur taxin var tropiskt spöregn och bajslukt. Inte så härlig mix, men vad tusan. Så länge det inte var jag som var blöt och bajsig så fick det vara bra.

När jag väl installerat mig och vädret lagt sig begav jag mig ut på centrala Havanas gator för att reka läget. Jag hamnade i de äldre och lite nedgångna stadsdelarna och kände mig lite vilsen för ett tag. Jag kikade in i ett hus som såg livat ut och vips var jag inbjuden till en rafflande domino match mellan kvarterets vassaste lirare. Alla över 100 år. Det var skoj, jag fattade inte ett ord av vad dom sa, och dominoreglerna är fortfarande ett mysterium för mig, trots att jag satt ner i två timmar och försökte klura ut hur man räknade poängen. Siffror är väl inte mitt starkaste ämne, men hur svårt kan det vara?

Jag kilade vidare och försökte leta upp ett ställe där jag kunde få tag i ett par kallingar, då mitt bagage som förväntat inte följde med mig hit. Det var en omöjlighet. Inte en enda affär verkade ha vad jag letade efter. Dagens fråga 1: Det bor 3 miljoner personer i Havana, var köper dom sina filsingar? Dagens fråga 2: Använder Kubanerna ens filsingar? I så fall, hur ser dom ut? för jag kan inte hitta dom.

Well well. Nu har bajslukten lagt sig och i stället fylls mina näsborrar av dofter från lokala bagerier, tropiska frukter och målarfärg. Det händer mycket i den här staden just nu. December är den aktivaste månaden på året och landets största filmfestival har precis avslutats. Nu följer salsafestivaler, julfirande och nyår. Trots allt ståhej är turismen inte så närvarande som jag förväntat mig. Till min förtjusning är stadsdelen där jag bor hyfsat turistfri. Härjar man kring de större hotellen så ser man dom, men håller man sig nere på gatorna och längs med de lokala bodegorna så är man relativt unik som svensk pöjk.

Herr och fru Kuba är jättetrevliga. Dom pratar och hjälper gärna till med oavsett vilka bekymmer jag har. Om jag får lov att generalisera, vilket jag så gärna gör i vanliga fall, så kan ingen engelska. Det är spanska som gäller. När jag försöker kommunicera så får det bli med en låtsasspansk-fransk-engelsk parlör. Tro det eller ej, men det fungerar. Kan dom inte hjälpa en på engelska så försöker det med bästa förmåga att förklara lösningen på ditt problem med basspanska eller hitta någon i närheten som kan tolka.

Jag kan nu tala om för er alla oroliga själar att det är helt säkert att studsa runt här, även efter skymning. Jag har inte stött på några som helst problem med lokalinvånarna och förväntar mig inte att göra det heller. Jag ser fram emot att träffa några äkta Kubanare som jag kan kommunicera med. Det hade varit otroligt betydelsefullt för mig att få gå in på detaljnivå och känna av kulturen och livet dom lever här på riktigt. Dessvärre bromsas jag av min språkokunnighet och det stör mig så enormt. Nästa gång jag återvänder hit är jag med största sannolikhet spansktalande. Det är ett mål jag har.

Innan jag avslutar vill jag bara slänga iväg några sista reflektioner och åsikter: Ja, Kuba är precis vad jag förväntat mig. Det är som att trollas bort i en dröm om en film när huvudrollen drömmer i filmen. Arkitekturen är otroligt fascinerande, med en underbar patina. Cigarrdoften ligger tung i luften och överallt står dörrar öppna. En ljummen havsbris sveper konstant genom staden och håller mig sval. Salsarytmer hörs dovt i fjärran, och det går bara inte att stå still. Revolutionen gör sig ständigt påmind och trots att människorna är fattiga är dom lyckliga och öppenhjärtliga. En disig mohito med klart lysande gröna myntablad väntar på att få släcka någons törst. Klockan närmar sig ett och jag ska börja röra mig neråt hamnen för att hitta något spännande stråk att tillbringa resten av dagen vid.

Internetuppkoppling är precis som allt annat en bristvara här, så om vi inte hörs innan jul så önskar jag er alla en fröjdeful sådan. Adios.